Svensk passiv har flera olika former (s-passiv, vara- och bli-passiv). S-passivens dominans i svenska är också en tydlig skillnad mellan svenska och de andra nordiska språken. I den här artikeln analyserar vi L2-svenska översättningar av finska meningar för att se hur väl språkbadselever lärt sig passiven och vilken passivkonstruktion de föredrar. Vi jämför språkbadselever i årskurs 6 och 9 för att se om det blir en förbättring och också för att se om det finns en skillnad i vad de verkar ha problem med eller vad gäller vilken passivkonstruktion som de föredrar.

Våra resultat visar att s-passiven är den vanligaste i båda årskurserna precis som i L1-svenska och att de perifrastiska passivkonstruktionerna används mer i årkurs 9 men att de då fortfarande är problematiska. Årskurs 9 har högre formell korrekthet i sitt bruk av s-passiven och vara-passiven, men eftersom de använder fler komplexa former kan det ibland leda till normavvikelse. Vi ser att det finns problem främst i relation till formen i passivkonstruktionerna och inte så mycket i valet av passivkonstruktion, men det kan också vara svårt att bedöma konstruktionsvalet utan ett mer omfattande sammanhang varför vi anser att det vore värt att titta vidare på konstruktionsvalet i framtiden.

Nyckelord: svenska som andraspråk, svensk grammatik, komplexitet, språkbad, passiv