Abstrakt

I mitt föredrag ser jag på en gammal europeisk trosföreställning, i vilken råttan anses en skicklig överlevare. Vida känd är också påståendet att råttan avlämnar ett skepp före en olycka. Detta utkom i svaren, skriven av sjöfararna till frågelistan Sjömansminnen, som insamlades av ämnet Etnologin vid Åbo universitet år 1964. I presentation frågar jag först, hur skriver sjöfararna om råttan, och hur motiverar de att råttans avgång från skeppet tydde på en olycka på den nästa resan, och till sist varför skriver dem om råttan?

Som syfte av sjöfararnas trosföreställningar har ansetts vara rationaliseringen och hanterandet av sjöfararnas nyckfulla och riskfulla liv (Magra 2007), socialiseringen av sjömän in i den rådande ordningen på skeppet, samt hålla verkligheten upp naturlig och självklart (Löfgren (1981). I denna verklighet hörde hänsynslösheten till sjömäns ideala manlighet (Weibust 1976), och för känslor fanns inte mycket utrymme skrev sjöfararna i sina svar.

Eftersom råttans avgång innebär tanken om att någonting hotande händer i framtiden, orienterar jag fenomenologiskt mot hotet om en olycka. Det tidsbundna hotet närmar sig skeppet och dess manskap och gör framtiden oberäkneligt, osäkert och fruktansvärd. Här vill jag visa hur trosföreställningen gällande råttan hade möjligen att göra med ett sätt att tala om osäkerheten samt rädslan, som kunde arbeta för en affektiv ekonomi (Ahmed 2014). Råttan var liksom rädslan. Den visade i nuet vad sjöfararna hade framför sig i framtiden.