Det är lätt att bli fartblind av nutida imponerande teknologiska framsteg och de storslagna förbättringar som maskiner med artificiell intelligens eventuellt kan tillföra människors vardag. I hänförelsen över teknologins framsteg verkar en betydelsefull faktor dock ha blivit relativt förbisedd: det underliggande och ofrånkomliga mänsklighetsunderskott som definierar artificiell autonomi. Syftet med denna artikel är sålunda att eftersinnande begrunda detta mänsklighetsunderskott, i ett försök att belysa eventuella oförutsedda konsekvenser av den ökande distansen mellan människor som artificiell autonomi med tiden kan medföra. Artificiell autonomi och dess mänsklighetsunderskott analyseras härmed ur ett etiskt-rättsligt perspektiv i två progressiva faser. I den första fasen begrundas den grundläggande dikotomin beträffande maskiners positiva-negativa mänsklighetsunderskott. Därefter begrundas människans eventuellt tilltagande mänsklighetsunderskott som en progressiv påföljd av maskinernas mänsklighetsunderskott i den andra fasen. Slutligen begrundas behovet av möjliggörande-begränsande rättslig reglering samt vikten av europeisk och nordisk normativ gemenskap.