Efter det blodiga inbördeskriget och den efterföljande tiden som ett de facto tyskt protektorat 1918 ledde Tysklands nederlag i världskriget till att man i Finland beslöt sig för en demokratisk konstitution. Efter lantdagsvalen i mars 1919 blev Socialdemokraterna åter det största partiet, och enligt regeringsformen 17.7.1919 blev den med allmän och lika rösträtt valda riksdagen den ledande statsmakten och bland annat yttrande-, församlings- och föreningsfriheten blev grundlagsstadgade rättigheter. Vid andra världskrigets utbrott 1939, var Finland den enda av de efter det första världskriget bildade nya staterna som fortfarande var en demokrati. Verkligheten var dock inte så ljus. Som en eftergift åt högern hade presidenten en stark ställning, de yttersta vänsterpartierna förbjöds upprepade gånger och dessas medlemmar dömdes till långvariga frihetsstraff för förberedelse till högförräderi, bland annat för sin verksamhet i riksdagen. Yttrandefriheten gällde i verkligheten endast de borgerliga partierna, även den yttersta högern, medan vänsterns anhängare, även socialdemokrater, ofta dömdes för yttrandefrihetsbrott.